1995 började min resa.

En son, söt som socker, mitt älskade lilla barn!

Denna underbar lilla varelse föddes som en vilsen själ, en sökare utan svar.

En familj runtomkring som inte fungerade. En familje som levde i ett trauma av våld och svek.

i hela mitt liv har jag försökt ge mina barn ett liv att vara stolta över, ett liv där  jag var både mamma och pappa. Ett liva av olycka, truman och kamp.

Jag misslyckades!

jag skulle ensam nu uppfostra 3 barn med ADHD / asperger, leva i skräck för deras pappa.

just nu går tankarne atill den lilla ljuvliga pojken, missbruk, kriminaltitet väntade honom runt hörnet på livet.

Är jag idag mamma eller medberoende?

utnytjad, förnedrad, hotad,sorg är bara bara några av de sakerna som drabbar mig med honom i mitt liv. Kärleken ligger där och svalpar, men vågorna blir allt högre och högre. känns oftare och oftrare som om jag skall dunkna.

Kärleken jag har räcker inte till! Jag orkar inte mer, men får jag säga och känna detta som mamma? Har jag rättet till ett liv utan förnedringen jag får utstå? Är jag en dålig mamma? eller är jag en bra mamma som äntligen säger NEJ?

Jag brottas nu med stor ångest, gråt, förtviglan, men jag är oxå arg, lurad, sviken......

jag druknkar fortfarande.

1995 började min resa.

En son, söt som socker, mitt älskade lilla barn!

Denna underbar lilla varelse föddes som en vilsen själ, en sökare utan svar.

En familj runtomkring som inte fungerade. En familje som levde i ett trauma av våld och svek.

i hela mitt liv har jag försökt ge mina barn ett liv att vara stolta över, ett liv där  jag var både mamma och pappa. Ett liva av olycka, truman och kamp.

Jag misslyckades!

jag skulle ensam nu uppfostra 3 barn med ADHD / asperger, leva i skräck för deras pappa.

just nu går tankarne atill den lilla ljuvliga pojken, missbruk, kriminaltitet väntade honom runt hörnet på livet.

Är jag idag mamma eller medberoende?

utnytjad, förnedrad, hotad,sorg är bara bara några av de sakerna som drabbar mig med honom i mitt liv. Kärleken ligger där och svalpar, men vågorna blir allt högre och högre. känns oftare och oftrare som om jag skall dunkna.

Kärleken jag har räcker inte till! Jag orkar inte mer, men får jag säga och känna detta som mamma? Har jag rättet till ett liv utan förnedringen jag får utstå? Är jag en dålig mamma? eller är jag en bra mamma som äntligen säger NEJ?

Jag brottas nu med stor ångest, gråt, förtviglan, men jag är oxå arg, lurad, sviken......

jag druknkar fortfarande.